Skribent: Nathalie Wass, administratör
Illustration: RoZie
Jag har försökt komma tillbaka till arbete förut, men jag kunde inte ens komma upp i fyra timmar i veckan. Jag var totalt slut när jag kom hem, och dagen efter. Jag kunde inte ens göra saker jag tycker om och som brukar ge mig energi, jag bara låg i soffan och gjorde ingenting.
Nu har det gått några år sedan jag försökte sist och egentligen har ingenting ändrats, precis som resten av tiden under min sjukskrivning. Trodde jag i alla fall. Jag tänkte att jag kan försöka igen.
Jag kom på studiebesök hos Samordningsförbundet efter att ha haft några problem att hitta en arbetsträningsplats som skulle passa mig. Chefen på plats nämnde arbetsuppgifter som Excel och att korrekturläsa saker att arbetsträna med. Jag bestämde mig för att det här lät perfekt för mig eftersom jag verkligen älskar Excel (och har en historik av att kanske vara lite väl petig med det svenska språket).
Första dagen var lite läskig
Första dagen var lite läskig. Jag hade misslyckats så många gånger förut. Men jag kom in i arbetsuppgiften ganska snabbt. Jag började arbetsträna med att registrera närvarorapporter i ett Exceldokument för statistik. Då upptäckte jag att det här med statistik är också något jag tycker är intressant. Med tiden har jag fått fler uppgifter, till början var det fler saker att fylla i, i fler dokument, sedan utökades det till att sitta med på möten, gå på webinarier, korrekturläsa texter och skriva artiklar.
Vi gick ganska snabbt upp till 2 dagar á två timmar och det var här det i mina tidigare erfarenheter brukade börja gå sämre för mig när jag arbetstränade. Men här kände jag att jag ville öka tiden mer, för jag ville få mer gjort när jag var där. Efter ett tag blev det mer och mer naturligt att faktiskt gå till arbetsträningen och gå upp tidigare på morgonen.
Här känner jag mig värdefull
Efter att ha varit sjukskriven i typ tio år (man slutar räkna efter ett tag) är det väldigt intressant att se hur “den andra sidan” jobbar. Det är så lätt att man ger upp om alla myndigheter och instanser och alla vad-det-nu-heter-just-nu. Men jag har träffat otroligt många fina människor som faktiskt bryr sig och som vill hjälpa folk som mig, och det är ändå ganska skönt att höra.
På sistone har jag öppnat upp mig själv mer och mer och var bland annat på ett möte nyligen där jag berättade hur saker och ting såg ut från mitt håll, och jag blir överraskad över hur intresserade de jag pratar med är. Vanligtvis brukar man få ett “jaa…” eller ett “mm…” och man känner sig inte hörd över huvud taget. Här känner jag mig värdefull. Antagligen för första gången, kanske någonsin, på en arbetsplats. Jag kan inte riktigt beskriva det för att tydliggöra hur stor skillnad det gör.
Jag kom upp till 25% utan att vara helt slut när jag kom hem, arbetstränade vidare på 25% genom Arbetsförmedlingen och nu har jag precis blivit anställd! Det var värt att prova igen fast jag inte trodde något hade förändrats.
